När José Maria Olazábal i fredags levererade pokalen till första tee berättade han hur han hoppades årets Solheim Cup skulle ge samma skjuts för damgolfen som Ryder Cup 1997 på Valderrama gav herrgolfen.
Vi bjöds på en show som överträffade det mesta.
Något som handlade om så mycket mer än att Europa för första gången någonsin behåller trofén för tredje upplagan i rad.
Nedan följer några berättelser som stack ut för mig.
Tio år senare får Hedwall skina igen
Det hade gått tio år sedan Caroline Hedwall skrev historia genom att vinna samtliga fem omgångar och därigenom ledde Europa till sin första seger på amerikansk mark.
Inför årets match var hon sist in i laget, och ett ifrågasatt kaptensval.
Sedan de magiska dagarna hade en märklig flygplatsskada satt stopp för karriären som i mångas ögon nu är en som handlar om ouppfylld potential.
Och under dagarna på Finca Cortesin hade hon inför singlarna bara fått spela en runda. Den förlorade hon ihop med tidigare radarpartnern Anna Nordqvist.
I matchen mot Ally Erwing låg Hedwall också länge under. Efter 12 hål var hon 3 ner och det såg ut som att kritikerna skulle få rätt.
Men Hedwall vägrade ge upp och inför 16 var matchen lika. Väl på green rullade de puttar som under så många år rullat bredvid helt plötsligt i för Hedwall. Adrenalinet fullkomligt sprutade ur henne i ett av de, i alla fall för oss som var där, mest minnesvärda ögonblicken i årets Solheim Cup.
Båda armarna upp i luften.
Hedwall var i extas. Publiken likaså. På 17:e rullade den i igen. Erwing var besegrad.
– Jag har varit medveten om att jag kritiserats som kaptensval. Därför känns detta helt sjukt bra. Publiken väcker också något i mig. Man försöker ju få i den bara för att försöka höra vrålet också.
Annas emotionella poäng: “Bröt ihop i gårkväll”
Anna Nordqvist har haft ett sådant där helvetesår som man inte ens önskar sin värsta fiende.
Sannolikt hade det knakat i relationen med maken Kevin McAlpine en längre tid, men under sommaren bestämde paret sig för att gå skilda vägar.
– Det är inte över än, jag kämpar för att det ska vara över. Förhoppningsvis mot slutet av året. Det här är ingen resa jag önskar någon, sa Anna tidigare under veckan till TT.
Redan innan dess hade hon utstått hård kritik för att hon sponsras av GolfSaudi och den saudiska statens oljebolag Aramco.
Sannolikt var det kombinationen som ledde till att hon tog en timeout från golfen.
Parallellt med detta fick hon hedersuppdraget att vara Suzann Pettersens assisterande kapten, men spelade sig också in i laget och blev därför Europas första spelande kapten någonsin. Men väl på Finca Cortesin slutade Annas första tre matcher med förlust, alla tre på det 18:e och sista hålet.
Därför satt hennes seger mot Jennifer Kupcho, ett underbarn som för några år sedan vann Augusta National Amateur, så klart extra skönt.
Efteråt var känslorna utanpå tröjan.
– Jag har varit vaken sedan 04.30. Jag hade svårt att sova. Det har varit ett vidrigt år, och jag har haft väldigt mycket att kämpa med. Det gjorde att det kändes otroligt tufft i går att lämna banan med noll poäng trots att jag tyckte att jag spelade ganska bra, säger Anna och fortsätter:
– Familj och vänner som såg varje slag, som var där och stöttade mig oavsett vad, betydde oerhört mycket. Att sedan gå ut i dag och komma in i zonen var otroligt härligt.
Vad har det här stödet betytt för dig, emotionellt, innanför bröstkorgen?
– Det betyder allt. Jag har sett bananer och alla möjliga konstigheter. Jag tror där är 30 eller 35 vänner och familjemedlemmar som är där ute den här veckan. Mina brorsbarn som aldrig sett mig spela var också här, vilket var otroligt kul.
– Sedan hade jag en lång konversation med coacherna under vårt coachmöte i går kväll och bröt ihop totalt. Det jag har gått igenom i år är ganska omänskligt och det är svårt att fortsätta kämpa. Den här tävlingen har betytt så otroligt mycket för mig, och att inte få med sig några poäng kändes tungt då. Att nu få ta en poäng och hjälpa laget är något jag är otroligt stolt över.
Carlotta Ciganda skrev sagans sista sida
Det kunde inte ha regisserats bättre. Spaniens egen Solheim Cup-drottning Carlotta Ciganda mötte i den näst sista matchen en av USA:s största stjärnor i Nelly Korda.
När Ciganda promenerade längs 16:e fairway hade vad som inledningsvis såg ut att vara en trygg ledning krympt. Delvis på grund av en socket på hålet innan. Suzann Pettersen bestämde sig för att ta ett snack med hemmafavoriten.
– Vi fick en riktigt tuff start men kom tillbaka, och vilken söndag det blev. Det var som att det var skrivet i stjärnorna att hon skulle få avgöra inför hemmapubliken. På 16:e sa jag till henne att “Nu är det i dina händer, det var precis så här vi ville ha det”.
När hon peggade upp på par trean, hål nummer 17, var Ciganda 1 upp. Då slog hon slaget som kom att avgöra hela matchen och se till att Europa behöll Solheim Cup-trofén, och sedan bars hon (bokstavligen talat) fram över green av härlig blandning av spelare och supportrar.
Damgolfen kan inte få bättre reklam – eller?
Rent sportsligt var det en match vi sent ska glömma, och något som förtjänar exponering som highlightar det.
Men under årets Solheim Cup har kritiken, både i den spanska solen och från de hemma i TV-sofforna varit massiv, och jag hoppas verkligen att arrangören lägger örat mot marken för att lyssna av hur saker och ting kan skötas bättre.
Matchspel är bland det roligaste som finns att kolla på, kanske framförallt eftersom man borde kunna få se varje slag och därmed också får väldigt lätt att ta del av spelets psykologiska element.
Därför har det varit frustrerande att höra klagomålen kring TV-produktionen, både från USA och Europa. För detta är i många fall den första introduktion icke-golfare får till spelet, och att de då möts av ett “sömnpiller” är riktigt tråkigt – inte minst i en match som denna som borde vara spelets kanske bästa reklam.
Gällande upplevelsen på plats har jag redan skrivit om hur svårt det varit att bevaka tävlingen.
Till detta kan läggas amatörmässiga saker som att inte ha ett välfungerande internet i mediacentret, men att a discodunk precis intill som gör att man knappt hör vad som sägs under presskonferenserna.
Det kan också vara bra med pressansvariga som ser till att spelarna gör intervjuer istället för tvärtom.
Som åskådare ute på banan var det också mycket som saknades, så som bildskärmar som kunde hålla en uppdaterad kring resultaten, och enkla sätt att ta sig från ett hål till ett annat.
Svenskor utgör Europas stomme även de kommande åren
Att Suzann Pettersen valde att skicka ut Linn Grant först av alla i singlarna visar hur mycket förtroende kaptenen lade på svenskan (nu rankad 15:e i världen). Linn svarade med att klocka en spoon upp på green. Tyvärr för Europas del rann den över bakkanten. Även om det blev förlust mot USAs för veckan bästa spelare i Megan Khang var sättet Linn tog sig an uppgiften imponerande, och det var tydligt att hon växte med uppgiften.
Maja Stark gick en liknande, mycket välspelad match mot Allisen Corpuz. Och var hon med sin seger som såg till att Ciganda bara minuter senare kunde fixa den avgörande poängen.
– Det har varit den roligaste veckan i mitt liv. Det finns ingen som gör mig så starstruck som Suzann, och jag är fortfarande starstruck. Jag hoppades att pressen skulle göra mig bättre och jag tycker nog det var så också. Det är jag oerhört glad över, sa Stark.
Även om firma Nordqvist/Hedwall kanske inte har jättemånga Solheim Cup kvar i sig är jag med detta sagt övertygad om att svenskkvoten i laget kommer att förbli hög.
Grant och Stark är givna grundbultar för många år framöver, och kommer inom kort få sällskap av spelare som Ingrid Lindblad, som i skrivande stund är världens bästa amatör.
Bakom henne hittar vi spelare som exempelvis Meja Örtengren, som redan vunnit proffstävlingar och som även var en av de tre svenskor som fanns med i det Junior Solheim Cup-lag som för några dagar besegrade USA.
Så ja, the show will go on!
Ingrid Lindblad;)
Jag vet. Får skylla på en lång vecka. Det är ändrat nu.