Det var inte det mest välspelade Masters. Men det kan mycket väl ha varit det mest dramatiska.
Och när med Rory McIlroy med tårar i ögonen, 14 år försenat, äntligen fick den gröna kavajen över axlarna symboliserade just det ögonblicket precis vad golf handlar om.

Golf är svårt. Mycket på grund av att bolljäveln ligger still. Mycket på grund av att tankarna du hinner tänka är många, och att vi över tid samlar på oss bagage och demoner vi sedan måste övervinna för att prestera vad vi vet att vi kan.
Precis som så många gånger förr såg det ut som att Rory McIlroy på nytt skulle förlora mot sin värsta motståndare – sig själv.
– Jag har väntat på detta i 14 år. Det går hela vägen tillbaka till vad som hände 2011. Jag borde ha löst uppgiften då, och det var många uppdämda känslor som kom ut nu på 18:e green. Men att få uppleva detta nu gör också alla gånger jag varit så nära värt mödan, sa Rory efteråt.

På ettans tee såg Rory ut som att han precis anlänt till sin egen begravning. En läckt drive, bunkerbesök och tre puttar senare var ledningen han tagit med sig från lördagen uppäten, och efter Bryson DeChambeaus birdie på tvåan var det amerikanen som satt i förarsätet.

LÄS MER: SÅ VAR MIN RUNDA PÅ AUGUSTA NATIONAL

LÄS MER: DÄRFÖR LYCKAS VÄNSTERHÄNTA PÅ AUGUSTA

FÖLJ MED MIG TILL SKOTTLAND I SEPTEMBER

Hjälteslag och obegripliga missar

Men att tappa ledningen var också som att klicka på strömbrytaren. Rätt vad det var hade Rory allt att vinna. Ingenting stämde för DeChambeau. Rory tryckte gasen i botten och när nio hål återstod ledde han med fyra. Det var ett läge vi befunnit oss i förut. När Rory 2011 stod för en av tidernas mest omskrivna kollapser just här på Augusta National var ledningen exakt densamma. Då spelade han bort sig i skogen på vänstersidan.
Men denna gång träffade han fairway och gjorde birdie. Med en stor nypa tur undvek han också vattnet på elvan. Nu måtte det väl gå vägen?

Men nere i Amen Corner, efter att ha lagt upp sig för en wedge på 13, skulle vi få nya giv. Från 80 meter, och med oceaner av green vänster om flaggan, skickade Rory ned sin boll i Rae’s Creek och bjöd in spelare som Justin Rose och Ludvig Åberg i tävlingen.
En fullständigt obegriplig miss.

Två hål senare bjöd han på ett andraslag runt träd och över vatten som bör porträtteras och hängas upp i Louvren, för kanske var detta det vackraste vi sett på Augusta National.
Men bara för att på ett extremt nervöst sätt missa putten, som från dryga metern inte ens var nära på att vidröra hål.

Återigen ett händelseförlopp som vittnar om lidelsen, det vackra med mänskligheten och vad tankar och känslor kan göra med oss. Passion och underhållning som varesig var robottlik eller AI-genererad…

Bästa reklamen golfen kan få

Efter ytterligare ett par magnifika järnslag och en sådan där drive som bara Rory McIlroy kan slå fann sig nordirländaren på 18:e fairway med ett slags ledning, och 115 meter till hål. Ganska exakt en full 52-graderswedge för Rory.
Men nu var det dags för en ny obegriplig miss, bunkerbesök, putt från dryga metern och återigen allt att förlora.
Inte heller denna gång är bollen i närheten av att trilla i – och särspel mot en Justin Rose som denna söndag gjort det mesta rätt väntade. En Justin Rose med positiv energi och som halvtimmen tidigare till publikens jubel rullat i en 7-metersputt på samma 18:e green för att ge sig chansen att vinna.

Vi var många som led med Rory och få lekmannapsykologer som trodde han skulle vinna efter att under fem timmar gång på gång kastats mellan hopp och förtvivlan.

Men när Justin Rose likt en erfaren pilkastare skickat sitt inspel rakt på flaggan var det återigen nya giv. För från fairway sett måste Rory ha insett att han nu behöver en birdie för att hålla drömmen vid liv. Ytterligare en gång allt att vinna. Ny chans med wedgen och den här gången gick det vägen.
Vad som hände sen är historia och glädjescenerna är vad jag kan minnas de starkaste vi sett från Augusta National.

Det var vackert, rörande och för oss redan frälsta påminde det både om varför vi älskar spelet och varför det är så svårt. För de som funderar på eller nyligen börjat spela golf så var det den bästa reklam spelet kan få.

Men framförallt handlade Rory McIlroys vinst om att resa sig när man fallit och vart man kan nå om man vägrar att ge upp om sina drömmar.
Det var en berättelse om mänsklighet och en av de mest inspirerande upplagorna av Masters på många år.

Rory hade drömt om detta sedan han hemma i TV-soffan tillsammans med sin pappa såg Tiger Woods slå igenom 1997. Svårt att föreställa sig att han denna dag inte tände nya stjärnor.

Honourable mention: Ludvig Åberg kommer vinna

Vi kan inte lämna årets tävling utan att nämna Ludvig Åberg som i sitt blott andra Masters återigen var snubblande nära segern.
Den sista speldagen satte han de första 16 hålen inte en fot fel och gav sig själv chansen att vinna, innan han tyvärr treputtade 17 och sedan imploderade på 18.

Det man ska ta med sig är att han speltekniskt har precis allt som krävs på Augusta. Han kom in i tävlingen med ett långt spel som med hans standard inte var “hela vägen där”, men tog sig runt utan större skada och när pusselbitarna väl föll på plats så tog han vara på det.

Det föreföll också som att han bättre än konkurrenterna lyckades spela med framåtanda och utan rädsla.

Kombinationen gör att man redan nu börjar hoppas på tredje gången gillt.