Vi är halvvägs in i vad som visat vara sig en av de tuffare British Open-tävlingarna på många år.
Ledande Shane Lowry är en av de som imponerar stort – men det finns också mycket annat att reflektera över inför helgens avgörande.
Här är mina tankar när 36 hål återstår.
Let there be carnage
Vi visste sedan tidigare att Royal Troon utgör ett av de allra tuffaste testen en golfare kan utsätta sig för. Men inte trodde vi att så många av tungviktarna skulle ha det så här jobbigt.
Spana bara in den här listan:
99. Tommy Fleetwood +9
99. Ludvig Åberg +9
99. Bryson DeChambeau +9
114. Viktor Hovland +10
125. Rory McIlroy +11
134. Cam Smith +12
144. Tiger Woods +14
147. Wyndham Clark +16
Eller de här siffrorna…
De första dagarna var det femte hålet banans tuffaste och spelades hela 74 slag över par. Hål 11 och 12 delar andraplatsen med 57 över.
Analysen blir att även de bästa spelarna i världen måste vara “påkopplade” för att lyckas.
Golf är svårt…
Ludvig Åberg kom till spel efter en genomklappning och tappat segerläge under den sista dagen av Scottish Open och lyckades inte alls på Troon.
Du kunde inför veckans tävling läsa om varför banan inte helt passar hans spelstil, men ännu mer tror jag att det mentala bagaget och anspänningen från tävlingen innan låg honom i fatet.
Vi ser en liknande situation med Rory McIlroy som uppenbarligen inte kommit över sitt debacle på Pinehurst ännu.
Golf är svårt. Bollen ligger still. Många tankar hinner tänkas. Och kanske är det just därför som spelet är så fascinerande.
Bara en svensk vidare
Efter att kvalgränsen drogs på fredagskvällen stod det klart att Alex Norén var ensam svensk att klara kvalgränsen – och givetvis måste det beskrivas som lite av en flopp.
Cuts matter
Max Homa klarade kvalgränsen efter att ha skickat i den här putten för birdie på sista hålet. Uppenbarligen betydde det mycket för honom.
Uttryck som detta kommer från spelare som visar hunger efter resultat.
Vilket för mig till nästa punkt.
Allt färre LIV-spelare presterar
Bryson DeChambeau har fram till British Open varit det stora undantaget. Men generellt sett går det inte att påstå annat än att LIV-spelarna sakta men säkert får allt svårare att hävda sig.
Cam Smith, som tidigare var en av mina absoluta favoritspelare, verkar helt ha slutat träna.
Jon Rahm har inte dragit på smilbanden sedan han vann Masters 2023.
Brooks Koepka har som bäst en 26:e-plats i majors i år. Motsvarande siffra för Dustin Johnson är en delad 43:e-plats.
Vi kan så klart bara spekulera i anledningarna, men färre tävlingar på lättare banor mot mindre startfält kan självfallet inte gynna en spelares utveckling.
Ibland undrar jag hur pepp vissa av LIV-spelarna överhuvudtaget är på att spela golf. Och det är ingen bra utgångspunkt för någon som ska tävla mot de bästa.
Slutet för Tiger
Det finns få saker jag älskar mer än att se Tiger Woods slå bollar. Och efter att ha bevittnat hans “range sessions” på Troon går det ganska lätt att konstatera att han fortfarande slår bollen renast av alla. Kontrollen är helt sinnesjuk. Bollträffen outstanding.
Ändå går han 14 slag över par och är inte ens i närheten av att klara kvalgränsen.
Förklaringarna är två.
Den första fysiken. Utan att gå in på alla hans skador och operationer kan vi enkelt slå fast att en enstaka runda är en enorm fysisk ansträngning för mannen som en gång i tiden var spelets överlägset starkaste. Han har svårt att ta sig runt och det medför så klart också en mental ansträngning.
Den andra förklaringen stavas repetitioner och rost. Att tävla så sällan som Tiger gör (typ fem gånger om året) har slutligen lett till ringrost. Repetitioner under press krävs även för honom för att hålla sig skarp. Och antalet rundor generellt lär också vara ett problem, inte minst eftersom de flesta han av dem genomförs hemma i Florida sittandes i en golfbil.
Det kan vara så att vi ser honom hävda sig ytterligare någon enstaka gång – kanske är möjligheterna bäst just i British Open där bollen kan spelas mer längs marken (fast då krävs ju en varm och torr brittisk sommar och vi vet ju hur vanligt det är) – men generellt känns det som att Woods utmanat om sin sista majortitel.
Sedan han vann Masters 2019:
14 spelade majors
7 missade kvalgränser
2 brutna tävlingar
0 topp 20-placeringar
2 år har det gått sedan senast han gick under par i en major.
Lätt att heja på Justin Rose
Många av hans jämnåriga har tagit steget över till LIV. Men Justin Rose vill tävla. Kanske var det därför han när världsrankingen inte säkrade en biljett till Troon valde att kvala till tävlingen. Det gick vägen och när två rundor återstår är engelsmannen bara två slag från ledningen.
“Forged by the elements”
Personligen älskar jag att titta på tävlingar där spelarna verkligen ställs inför ett svårt test. Det tvingar fram mental tuffhet, kreativa slag och skiljer agnar från vete. Med det sagt får det gärna både regna och blåsa i helgen så att vinnaren precis som The Opens slogan antyder blir “Forged by the elements”.
Senast vi hade ett liknande test var på Portrush 2019. Visst regnade det i fjol på Liverpool, men det var också nästan vindstilla och förutsättningarna var bra mycket tuffare på Portrush. Vem vann i regnet och blåsten där? Just det. Shane Lowry. Nu leder han efter två rundor.
