Trots stor europeisk ledning fanns det långa stunder då det kunde ha gått USAs väg. Det blev en lika spännande som minnesvärd söndag, och efter att Tommy Fleetwood säkrat segern kunde den 44:e upplagan av Ryder Cup summeras som en europeisk triumf där grunden lagts i ett lagrum, med noggranna förberedelser och med bra coachning.
Det stora genidraget var att inleda fredagens och lördagens spel med foursome snarare än bästboll, tvärtom emot vad Europa brukar välja när man är på hemmaplan. Det var ett beslut som gjorde att USA:s största stjärnor fick vila första omgången och därmed inte tilläts sätta prägel på årets match.
Men nog var det ändå sättet Luke Donald förde samman Europas lag på som var det mest imponerande. För medan det kändes som att LIV-golfen (och Brooks Koepkas blotta närvaro) förde in en kil och skapade en spricka i det amerikanska laget, var det som att den påtvingade generationsväxlingen blev en tändvätska som förde de europeiska spelarna närmre varandra.
De första dagarnas spel gjorde att många frågetecken höjdes kring amerikanernas prestationer. Och nog går det att kritisera deras förberedelser. De spelade inte Italian Open på Marco Simone tidigare i år, och inte förra året heller. Medan européerna tävlade på Wentworth och andra DP World-tävlingar tog majoriteten av jänkarna dessutom ledigt fem veckor i följd fram till Ryder Cup.
Tre av dem – Cantlay, Schauffele och Spieth (den sistnämnde visserligen pga barnafödsel) följde inte heller med laget på den ”scouting trip” Coach Zach Johnson arrangerade till Rom ett par veckor före matchen. Oerhört märkligt.
Detta kändes som ett Ryder Cup som avgjordes i lagrum och genom förberedelser. Justin “Clutch” Rose är en given kapten för framtiden (lite av en ögonblickens man de första dagarna!). Men låt det vänta. För så som han ledde laget tycker jag Luke förtjänar ytterligare en vända. Låt honom leda laget även på Bethpage Black om två år!
Luke, som av många trots att han en gång i tiden varit världsetta sågs som en ganska beige profil, visade gång på gång taktkänsla. Hans tal på invigningen var inspirerande och när det kom till coachning visade han fingertoppskänsla. Han gjorde med andra ord allt som Zach Johnson inte gjorde. Och gjorde inget sådant som Zach Johnson gjorde, som exempelvis få sina spelare att slå ned i vattnet på hål nummer 16.
Förresten. Zachs kaptensval vann bara fyra matcher – och förlorade hela 12.
Man ska också lyfta på hatten för Rory McIlroy, Jon Rahm och Viktor Hovland som vann totalt 10 matcher och delade två. Men det handlar inte bara om att kamma hem poäng. På håll känns det också som de bidrog med precis den typ av ledarskap som man vill se från sina nyckelspelare.
Återigen var det ett Ryder Cup där USA på papperet hade en bredd som gjorde dem till de stora favoriterna. Men ytterligare en gång svarade Europa med lagkemi och gruppdynamik som vägde tyngre.
Det är häftigt att se, en kraftigt bidragande orsak till att USA inte vunnit i Europa på mer än 30 år, och en stor anledning till att vi älskar Ryder Cup.