Solen sänker sig. Skuggorna blir längre. Någon enstaka fågel sjunger stillsamt och rogivande, men djupt berörande. Är det Pavarotti?
En av få vindpustar river tag i de långa grisini-spröda och solblekta stråna.
Daggen håller på att lägga sig. Pavarotti-fågeln tystnar. Lugnet blir slående.
Inga motorvägar. Ingen som pockar på din uppmärksamhet.
På en kulle några hundra meter bort har de odlat druvorna som sedan pressats, lagrats på fat och sedan i flaska, och som nu finns i våra glas.
Det är en Brunello di Montalcino modell bättre, och på etiketten står det Castiglion del Bosco.
Samma namn som banan vi nyss spelat.

Jag lutar mig tillbaka och låter blicken vila på det rogivande landskapet sam­ tidigt som jag känner vinets strävhet marinera gommen.
Jag trivs, och konstaterar att detta är något för finsmakaren. Frågan är om det ens går att få det bättre.

Vi befinner oss i Val d’Orcias hjärta, och på en kulltopp vars skönhet har upp­ skattats i många år. Faktum är att både romare och etrusker valt att bosätta sig här sedan år 600. Med tiden passerade tusentals pilgrimer platsen på sin väg från Canterbury till Rom. Marken blev allt mer eftertraktad och olika hertigar kom att både bygga ut och sätta sin egen prägel på vad som med tiden utvecklades till en by med murar runt. En borgo. Så klart bråkades det en hel del mellan Siena och Montalcino vem som egentligen var den rättmätige ägaren till denna vackra plats, och det var efter ett sådant bråk som både kyrka och egentligen hela borgon brann ned. Det fick till en början effekten att livet i Castiglion del Bosco blev fattigare och mer lantligt.

Så småningom kom dåtidens ägare, Del Cotone­familjen, att återuppbygga den lilla kyrkan men det kom att dröja flera hundra år innan Castiglion del Bo­ sco återigen skulle bli fashionabelt.

Två bröder och en modemogul

1902 prisades en senare ägare, bröderna Biondi, för sitt fina vin och detta var bör­ jan på en ny era. 1967 var man med och grundade Brunello di Montalcino Wine Consortium och blev sedan också en av de första vingårdarna att få Denomina­zione di Origine Controllata- (DOC) och Denominazione di Origine Controllata e Garantita- (DOCG) ­status.

De hade satt Castiglion del Bosco på kar­tan, men den stora förvandlingen kom när Massimo Ferragamo och hans fru Chiara förälskade sig i platsen.

Namnet Ferragamo känner du säkert igen från modevärlden, och vi ska återkomma till den biten. Nu var paret här och på jakt ef­ter en slänt och några rankor. Med andra ord en hobbyverksamhet. Men så såg de det böljande landskapet, cypressträden, olivodlingarna och det speciella under­laget som lämpade sig så gott för vin.

Och framförallt såg de en vacker by som under århundraden varit på dekis.

Det slutade med att Massimo – som är den yngsta sonen till sko-­, läder-­ och lyx-­ Salvatore – köpte hela byn. Här fanns ruinerna från borgen, ett 20­-tal bond­gårdar, en polisstation och den restaure­rade kyrkan. Dessa var alla element som nu skulle komma att bli grundbultarna i vad han hoppade skulle bli Italiens både lyxigaste och mest stilrena resort.

I dag är platsen hem till ett hotell med 42 rum, 11 villor, två restauranger, spa och den enda golfbanan i Europa som de­ signats av British Open­-mästaren Tom Weiskopf.

Det där med entreprenörskap fanns i blodet. Pappa Salvatore hade klivit om­ bord på en Titanic-­liknande farkost på ett aningen Leonardo Di Caprio­-aktigt vis. Med smutsiga kläder och tio dollar i fickan. Skillnaden var att Salvatores skepp tog sig hela vägen till New York och väl där byggde han sitt mode-impe­rium. Salvatores pappa dog sedan när Massimo forfarande var ett barn, men då satte sig mamma bakom skrivbordet och tog över chefsrollen.

“Såg framför mig vad vi har här i dag”

Själv blev också Massimo en fram­gångsrik affärsman. I en tidigare intervju har han sagt så här om hur föräldrarna och uppväxt präglat honom.
– Min pappa var lite av ett geni, men det betyder inte att jag ärvt de generna. Ibland känner jag dock att jag har en känsla för vad som är rätt och fel. Jag beundrar visionärer, men vet inte om jag har de egenskaperna själv. Vad jag har är nog snarare att jag kan se hur helheten kan pusslas ihop, och när jag tog mig an Castiglion del Bosco så såg jag framför mig vad vi har här i dag.

Detaljerna kring inredning överlät Mas­simo till sin hustru Chiara. Som för övrigt måste ha ett maniskt intresse för just detta. Det sägs att hon väljer bords­dukar i restaurangen genom att beställa 50 olika varianter, alla med olika vikt, ny­ans av vitt och och struktur. Sedan testar hon dem i både morgon-­, eftermiddags- och kvällsljus samt med olika bestick och tallrikar.

Då har vi inte ens gått in på servet­terna…

Vi ska snart förstå att denna minutiösa noggrannhet genomsyrar allt på Casti­glion del Bosco. Givetvis även ett par hundra meter nedför backen där golfba­nan är belägen.

En plats där drömmar möter verklighet

Som ni förstår är det ett ställe där det är ordning och reda som väntar när vi tar av från den SR12-­väg som fört oss från Siena och mot vinparadiset Montalcino. Vägen är vacker och sträcker sig över kullar och igenom små vackra byar. Men det tar inte lång tid, inte mer än knappa timmen, innan vi tar av och beger oss in på grusvägen som leder oss de sista kilo­ meterna genom vad som känns som en riktig vildmark.

En concierge tar hand om vår bil och vårt bagage och visar oss mot lobbyn sam­ tidigt som jag i farten inte kan låta bli att låta fingrarna röra mot lavendel och ros­ marinbuskar. Dofterna är magiska.

Stenhusen gör att det känns som att vi befinner oss i en toscansk by som fun­nits här sedan urminnes tider, och jag får berättat för mig att det numera är Massi­mos svåger Marco som överser det dagliga arbetet. Han säkerställer att det inte ad­deras någonting som inte hör hemma här.

Massimo igen:
– Toscanas skönhet ligger i det enkla. Jag tror på äkthet. Jag ville ge besökarna allt de önskar sig, men på ett genuint sätt.

Innan vi beger oss till vårt rum får vi en rundtur. Vi börjar bland Sangiovese­ rankorna. Det måste vara Sangiovese, en ganska svårskött druva, annars kan det inte bli Brunello.

Djävulens sluttning: Campo del Drago

Vi njuter av utsikten och tittar ut över en sluttning. Just denna sluttning kallas ”Campo del Drago. Den ligger i söder­läge och här kan det bli djävulskt varmt. Dessutom är underlaget unikt och består av en sort mycket skör, svart kalksten.

Därav namnet. Det är druvorna från denna enda sluttning på drygt ett hektar som som skördas, men bara de åren de är bra nog, för att tillverka vinet Campo del Drago Brunello Cru. Det har hänt att man väntat så länge som fem år mellan tillfällena. Det tummas inte på kvalitén.

Vi visas igenom den enorma vinkäl­laren med alla faten och de vackra valven, och går igenom vinklubben innan vi når fram till vår vinprovning. Jag läser pla­ketten med medlemmarnas namn. De kommer från hela världen.

Vi smakar bland annat en flaska Cam­po del Drago, årgång 2016. Smaken är kraftfull. Jag har aldrig varit så benägen av att spendera 1 500 kronor på en flaska vin. Det blir två. De ska lagras länge.

Vi slår även till på några flaskor av ”den vanliga Brunellon”, och mer tradi­tionella och eleganta Riservan som går under namnet Millecento. Klockan har inte ens slagit lunch.

På tal om lunch så tar vi oss till golfklub­bens klubbhus. Också detta en gammal gård som renoverats. Här väntar nya smaksensationer. Klubbchefen David Waters berättar om storslagna planer, och en pågående renovering av dräne­ringssystemet ute på banan.
– För att våra medlemmar ska få det allra bästa måste saker och ting göras på rätt sätt.

När Tom Weiskopf 2011 kom hit för att anlägga golfbanan hade marken inte rörts på 5-­600 år. Han fick det nervkitt­lande uppdraget att bygga en bana som skulle smälta in i naturen. Redan från klubbhusterrassen går det att slå fast att han lyckats.

“En av de vackraste och mest rogivande platserna”

Vi blickar ned mot drivingrangen. Två nätta etage, med en handfull platser var­dera. Grästee. Inte direkt för massturism.
Weiskopf själv för något år sedan:
– Det är tidlöst, du har aldrig bråttom och du ser framemot varje ögonblick här eftersom det är så lugnt och rogivande. Det är helt enkelt en av de vackraste och mest unika platser jag någonsin besökt.

Efter lunchen puttar vi runt utanför klubbhuset. Inte ett strå ligger fel. Men vi väntar en dag med att ge oss ut på banan för att istället spana in rummet.

Vi ska snart förstå varför Rosewood Castiglion del Bosco så sent som för ett år sedan i World by Travel + Leisure röstades fram som världens bästa hotell. Sagolikt vackert och genomtänkt. Det märks att Chiara haft ett finger med i spelet. Produkterna i badrummet är så klart Ferragamo.

Vi känner oss som kung och drottning när vi gör oss i ordning för kvällens mid­dag. Restaurangen heter precis som vinet vi provade på förmiddagen Campo del Drago. 2022 fick den sin första Miche­linstjärna, och det är en sådan där kväll då chefskocken Matteo Temperini över­ träffar sig själv.

Kulinarisk resa genom Val d’Orcia

Vi har tidigare fått berättat för oss om hur han enbart använder råvaror från Toscana, och hur han i så stor utsträck­ning som möjligt plockar dem för hand i trädgården precis utanför köket, där vi faktiskt på väg hem från klubben någon timme tidigare luktat, klämt och känt på kryddor och grönsaker.

Denna kväll tar han oss med på en kulinarisk resa genom Val d’Orcia. Det laboreras med både smaker, texturer, tra­dition och nytänkande, och när vi kommer hem har vi varit med om en sann upplevelse.

Bäst betyg får nog tre hemmagjorda tortellini med svart tryffel.

Efter att ha provat morgonrock och sammetstofflor sover vi gott.

När vi vaknar är det det äntligen dags för golf. Även om du kanske inte känner till denna golfbana så finns den på många av de riktiga golfnördarnas “bucket lists”. Det är nämligen extremt svårt att kom­ma ut här. Antingen så är du en av de un­gefär 60 medlemmarna eller så bor du på hotellet, där rummen inte sällan kostar mer än 25 000 kronor natten.

Med detta sagt spelas det inte särskilt många rundor golf om året på Castiglion del Bosco jämfört med en svensk golfba­na. Det i kombination med fina resurser och välutbildad personal gör att skicket allt som oftast är créme de la créme.

Under vår vistelse är det förståeligt nog, med tanke på pågående renovering, inte hela vägen där. Å andra sidan måste den här typen av arbeten göras för att hålla hög nivå över tid.

En bana på många “bucket lists”

Trots det känns det som en riktigt pärla och en bana som kommer hamna högt på listan över de bästa vi spelat. Hål num­mer 2 sticker ut som en riktigt läcker par femma där du står högt och spelar ner i Val d’Orcia. Med en bra drive kan du nå in med andraslaget. Hål 8 är en par trea så inbunkrad att det ser ut som en ögreen, men utan att vara för tillkonstlad. Och jag gillar även hål 13. Europas längsta par femma är spikrakt, sträcker sig fram i en dalgång och mäter över 600 meter. Det avslutande 18:e hålet är oerhört vack­ert med klubbhuset bakom green. Har matchen slutat lika kan du även testa på Brunello-­hålet nummer 19, en liten par trea den sista lilla biten till restaurangen.

Även om banan med rätta har rankats som Italiens bästa väljer jag att denna gång inte dribbla bort mig i design och layout. För ett besök på Castiglion del Bosco handlar om helheten.

Och som sagt. Jag har svårt att se hur den kan bli bättre.

“Kände ett ansvar att skydda skönheten”

Efter ett stopp i omklädningsrum som bara kan beskrivas som de mest eleganta och stilrena jag besökt, avrundar vi med ett glas vin och en pizza innan det är dags att rulla vidare. Det är ganska enkelt. Men otroligt gott. En diavola. Sannolikt den bästa jag ätit.

Från passagerarsätet läser jag ytterli­gare några ord ur den där intervjun med Massimo Ferragamo:
– Vi anlände till Castiglion del Bo­sco en sval men solig morgon i mars. Vi var där med vänner utan något egentligt syfte. Men jag blev så rörd av de ändlösa vyerna och visste fram till dess inte att sådan skönhet fortfarande existerade i detta hörn av Toscana.
– När jag såg skönheten kände jag helt plötsligt ett ansvar att skydda den. Jag har aldrig känt mig som en ägare utan snarare som en beskyddare av något som måste finnas där för kommande generationer.

Våren 2022 sålde Massimo och Chiara Castiglion del Bosco till lyxhotellkedjan Rosewood. Det gjordes för att möj­liggöra nya investeringar i resorten och i samförstånd om att familjen fortsatt skulle vara involverad.

Jag har svårt att se att varesig Chiara eller Massimo vill släppa taget om denna guldklimp.