Få missade att amerikanske doldisen Brian Harman vann British Open på Hoylake i en uppvisning som saknade motstycke. Trots en häcklande publik och ett mentalt läge där tävlingen under flera dagar enligt kollegerna ”var hans att förlora” lyckades amerikanen hålla ner-
verna i styr.

Slutdagen följde jag hans runda i tunga regnet och spanade in vilka klubbor han förlitade sig på för att spela hem sin skalp.

Att han spelade den relativt förlåtande, och en generation gamla, TSi2-drivern var inte vad som stack ut allra mest. Puttning handlar om att få bollen i hål och där har vi alla våra egna preferenser. Harmans för tankarna till ett Star Wars-skepp.

Nej, vad som lockade mitt intresse var främst uppsättningen järnklubbor. För de bestod av två olika modeller, vilket jag när jag kikade ned i andra bagar snabbt insåg blivit allt vanligare ute på touren.

80 procent kör blandade set

När Titleist bara några dagar efter min hemkomst från Liverpool kallade till pressmöte för att informera om sin nya T-serie, så var det också detta som var det bestående intrycket.

För grejen numera är att skapa så lik design mellan olika modeller att det ska vara lätt att blanda som man själv vill.

Det ska gå att matcha efter smak, utan att känsla och utseende ska skilja sig för mycket.
– 80 procent av våra spelare på touren använder blandade set, säger företagets produktspecialist Ennis Myndel.

För att förstå denna evolution spolar vi tillbaka till någon gång 2004-2005. Titleist är då ett företag de flesta förknippar med tourspelare och järnklubbor som kanske inte är dunderladdade med spelförenklande teknologi. Men där och då bestämmer man sig för att tillverka en järnklubba som i större grad än tidigare ska hjälpa medelgolfaren och 2007 släpps den första AP-modellen. Den är gjuten och har lågt placerad tungsten för att hjälpa bollen upp i luften. Den får namnet AP1.

Ett år senare kommer en smidd och lite nättare variant. Den döps till AP2.

Succé direkt för Adam Scott

Den är egentligen inte tänkt för tourspelarna, men när Adam Scott under ett träningspass med Butch Harmon av en slump testar klubban blir han så förtjust att han omgående sätter den i spel.
Bara någon vecka senare vinner han när Europatouren gästar Qatar.

På Titleist inser man att den här typen av inovation kanske inte är så dum för proffsen heller.

Det lanseras också en modell som hamnar mitt emellan AP1 och AP2.
Den får namnet AP3.

AP-klubborna blev de mest spelade klubborna på världens proffstourer. Men 2019 var det ändå dags att vända blad; den första T-serien lanserades.

Det var klubbor med ny teknologi och ny form, dock var glappen framförallt utseendemässigt ganska stora.

Men trots det var det här den nya trenden kunde skönjas, för spelare som exempelvis Max Homa och Jordan Spieth ville få ut maximalt av varje klubba. Varje klubba i bagen skulle vara där av en anledning, och därför blev det allt vanligare med en ”snällare” modell som gav mer höjd och brantare infallsvinkel på de långa slagen, så att även de kunde landa mjukt på green.
Målet var att komma nära flaggan oavsett vilken klubba du svingade med.

Det är denna feedback som Titleist spunnit vidare på till årets lansering.

T100 är modellen med tunnast topplinje, minst offset och högst tyngdpunkt. Den är lättast att forma slagen med, men ger också sämst resultat vid en snedträff.

T150 är en klubba med lite mer muskler, som har aningen större klubbhuvud med aningen lägre vikt och lägre loft.

Om du inte håller den bredvid T100 kan du knappt se skillnaden.

Tillverkarnas heliga graal

Det är sedan i T200-modellen som skillnaden börjar märkas mer. Här har vi ett gjutet chassi fullproppat med teknologi. Den smidda träffytan gör dock att känslan fortsatt är där, och eftersom man till årets modell lagt på ett snyggare och förbättrat lock på baksidan så skapas en fin enhetlig look till den som valt T100 eller T150 för de kortare järnklubborna.
Som allra mest lättspelat alternativ finns T350 som har lägst tyngdpunkt i klubbhuvudet av Titleist modeller och därför ger högst bollflykt.
– Tillverkarnas heliga graal är ju att skapa ett vackert klubbhuvud som fort farande är förlåtande, säger Ennis och berättar att han tror många golfare, både nybörjare och duktiga, kommer att blan-
da klubbor från samtliga modeller för att få ett set som passar just deras sätt att
spela golf.

Strax senare får jag provslå klubborna. Jag har långt ifrån min bästa dag rent sving-
mässigt, men detta till trots låter det som ett pistolskott när bollen lämnar T200
och T350. Jag väljer den förstnämnda för mina långa järn.
Jag har alltid varit en bladkille och T100 påminner ovanifrån väldigt mycket om en sådan modell. Jag kan forma slagen. Högt, lågt, draw och fade. Därför blir det T100 i de kortare järnen.
Det ser tilltalande ut och känns bra över bollen.

Jag är redo att attackera flaggor.