Planen var inte att åka, men givetvis kunde jag inte hålla mig borta. Jag hittade flygbiljetter och begav mig till Hoylake.
Längs med vägen strejkade tågpersonal. Taxin var dyr, men jag kom fram och självklart var det värt det många gånger om. För nu är jag här när världens äldsta golftävling spelas för 151:a gången. Att den dessutom spelas på samma plats som när jag 2014 för första gången bevakade The Open gör så klart att funderingarna är ytterligare några stycken.

Tider förändras

2014 var jag en av ungefär tio svenska journalister på plats på Royal Liverpool. Till och med ett par lokaltidningar var här och Viasat hade ett helt team här och kommenterade innanför repen.
Men tidningar har inte längre råd att sända ut reportar, TV-rättigheter är dyrare och i år är jag ensam svensk skrivande journalist på Hoylake. Duktige Erik Bäckrud från Viasat trollar med de få resurser han har i mixade zonen, men kollegerna hans kommenterar från en bur i Stockholm.

Givetvis gör den ringa närvaron att den lilla bevakning som förekommer i svensk main stream media är mer eller mindre likadan överallt. Tyvärr har huvudsaken av den bevakning som faktiskts gjorts i år handlat om de Stop the oil-protester som under fredagen ägde rum på hål nummer 17.
Nästan ingenting om själva spelet eller tävlingen i sig.

Fortsätter trenden är jag rädd att golf återgår till att vara en marginalsport i Sverige. Synd när vi har så många som visar framfötterna.

På tal om hål nummer 17…

… så är det nya par 3-hålet utan tvekan banans mest spektakulära med sin infinity-green och utsikt mot Wales. Kanske är det så att det drygt 120 meter korta hålet inte riktigt smälter in med resterande bana, men det bidrar också med just den dramatik som tidigare saknades på Royal Liverpool.
Som åskådare, och även den dagen man kanske får chansen att spela banan, är det också kul att de satsat på att göra ett väldigt kort hål, väldigt svårt. Detta kan mycket väl vara ett hål som på sikt jämförs med 17 på TPC Sawgrass, Postage Stamp eller 12:an på Augusta.

Att golf är svårt…

… är det ingen tvivel om. Spana in Justin Thomas som gick elva slag över par den första rundan. Det är inte mer än ett år sedan han vann majors var bland de främsta i världen. Därför var det chockerande att se honom vara så ute och cykla som i Hoylake. Det var längesedan jag såg en så bra spelare se så lost ut som JT gjorde på Royal Liverpool de gångna dagarna.
Men även om det är smärtsamt påminde det också om varför vi älskar det här spelet. Det går inte att bli fullärd. När du är på toppen får du en käftsmäll och inser att du aldrig kan bli fullärd. Sedan är det bara “upp på hästen igen”.
Sedan Masters har Thomas missat lika många kvalgränser som han klarat, och faktiskt hamnat på fel sida i samtliga av årets majors.
På Liverpool började han tävlingen med att duffa ner en chip i en bunker och slog sedan bollen okontrollerat både högt, lågt till höger och till vänster. Inte en putt sänkte han heller.
Är dock övertygad om att han så småningom kommer stärkt ur denna svacka.

Obefintliga marginaler

Jag visste ju det sedan tidigare, men marginalerna är oerhört små på Royal Liverpool. Kolla bara in hur nära out of bounds-gränsen kommer fairway här på trean (ettan i den sträckning som medlemmar spelar). Vi snackar kanske två meter. Och detta är snarare regel än undantag.

En annan publik än på Augusta…

Bevakade Masters i april. Publiken här kunde inte vara mer olik. Tävling i tandblekning, botox och allmän show off byts här ut mot det vindpinade, härdade och rödlätta. Gemensamt är väl främst att alkoholkonsumtionen är hög.
Publikens kunskap kring vad som är bra golf och intresset kring vad som faktikst sker på banan är nog dock det som skiljer allra mest. För medan Masterspubliken ofta inte ens känner till namnet på spelarna och ibland kan föra tankarna till en hundutställning är britterna sannolikt den mest välutbildade golfpubliken.

Vad kan vi lära oss av bunker-gate?

Den första speldagen hamnade boll efter boll intill Royal Liverpools diaboliska bunkerkanter. Natten mot fredagen lät The R&A sedan meddela att bunkrarna under torsdagen torkat upp snabbare än man trodde och att det var därför bollarna stannat där de stannat. Så till nästa runda krattades det på ett annat sätt. Nu var bunkrarnas botten konkav så att bollarna skulle rulla ned i mitten.
Bra! I alla fall om man inte reflekterade någon längre tid över det.
För hur bra var det egentligen?

Återigen hade man givit vika för gnällande storstjärnor och återigen hade man tummat på vad golf egentligen handlar om. Golf är i grunden inget rättvist spel. I alla fall inte för stunden. Men i det stora hela, över tid, så blir det oftast rättvist.
Mycket av spelet handlar också om att kunna hantera de där dåliga lägena, de dåliga studsarna och att kunna slå ett slag från en uppslagen torva.

Nu skulle det inte längre vara så.

Och än värre. Nu blev det ju verkligen inte rättvist. För om lägena var en effekt av förändrade förutsättningar under den första speldagen. Borde så inte också vara fallet under den andra speldagen när man vände på startlistan? Denna gång gynnades ju verkligen de som gick tidigt på torsdagen och sent på fredagen som fick bra lägen hela tiden…

Svårt att se Harman hålla – räkna inte bort Stenson

Både den första och andra rundan tjänade Brian Harman fyra slag på resterande spelare i fältet med puttern. Det är också detta som är den huvudsakliga anledningen till varför han nu tangerat den största ledningen i The Open efter 36 hål. Men den typen av puttning är svår att hålla uppe. Inte minst under press. Under flera av de majors jag bevakat har han också inledningsvis varit med uppe i toppen för att sedan tappa.

Jag tror så blir fallet även denna gång.

Efter fredagens runda sa jag hej till Henrik Stenson som var glad som en speleman efter sina 68 slag och inte alls lät särskillt brydd utan var snarare taggad på att gå ut och “spela i biltvätt”. Han har dessutom sin tränare på plats och slår bollen bättre än på länge.
Jag hade inte räknat bort honom.

Tror även att vädret under helgen, med rejält med regn, men inte så mycket vind, kommer passa de långstslående spelarna. Rory McIlroy ligger just nu lika med Stenson…