I år har det rullat på som bara den för David Lingmerth. Han kom sexa i stortävlingen The Players och kvalade sedan tack vare en topp-placering i Scottish Open in till The Open på Royal Liverpool.
Livet leker. Men det är inte mer än ett år sedan han funderade på att sluta.
– När det var som värst hade jag absolut de tankarna, berättar han när vi träffas efter andrarundan i The Open.

HOYLAKE. Vi står i den mixade zonen, strax framför Royal Liverpools majestätiska klubbhus. David Lingmerth har precis åkt en emotionell berg- och dalbana som heter duga. Efter en svag inledning på rundan balanserade han under sluthålen på kvalgränsen. Efter en birdie på 16 missade han en fin chans på 17 innan 18:e flera gånger om höll på att sluta i katastrof.

Balanserade på kvalgränsen

På det avslutande par fem-hålet trillade utslaget ned i en av de djupa fairwaybunkrarna. Läget var så dåligt att han blev tvungen att slå sig ut i sidled.
– Det är sådant som kan hända på linksbanor. Jag slår egentligen en ganska hyfsad drive men hamnar i en bunker och rätt vad det är så blir det viktigaste att bara ta sig ur. Jag var tvungen att spela bort från fairway och ut i ruffen.
Här väntade ett tjockt läge och att gå för green blev inget allternativ.
– Hade jag haft lite flyt och fått ett hyfsat läge så hade jag kunnat slå hela vägen mot green, men läget var inte tillräckligt bra och jag vågade inte. Det gällde att inte bli för girig. Samtidigt trodde att tre över par skulle räcka för att få spela under helgen och ett misstag till så hade jag riskerat det.

Istället slog han fram sig en bit på fairway, men dramatiken var inte över här. Lingmerth fick se inspelet rulla över green och ned i en ny bunker.
– Jag pratade med min caddie innan det slaget, och slog wedgen precis som jag ville. Men det var alldeles för hårt. Jag hade 85 meter men skulle nog ha spelat det som 50.
Men från greenbunkern slog Lingmerth ett fantastiskt slag och kunde rulla i putten för bogey.
– Det var otroligt skönt att leverera i det läget, förklarar han.

Ett gastkramande slut på en tuff runda. Där och då betydde bogeyn väldigt mycket för Tranåssonen.
– Jag är tre över par och tror det ska räcka för att klara kvalgränsen, säger han.

“Då blir man ju helt djurisk”

Men zoomar man ut är Lingmerth glad bara över att vara på plats i Hoylake.
Efter att vi under ett par år knappt hört talas om honom återtog 35-åringen i höstas sin plats på PGA-touren.
– Jag har gått igenom riktigt hårda perioder och att ens få möjligheten att vara här den här veckan, och spela hela året på PGA-touren igen, det är jag otroligt tacksam och glad över. När jag lyckas se det i ett större perspektiv så kan jag vara snällare och ödmjuk mot mig själv, men när man är där ute och tävlar så blir man ju helt djurisk och bara vill så mycket så att man i stunden glömmer bort det.
– Men jag är väldigt tacksam över att få en andra chans.
En andra chans? Du funderade alltså på att sluta?
– Ja, när det var som jobbigast så hade jag sådana tankar.
Kom formsvackan enbart från skador eller fanns där andra anledningar?
– Det handlade om skador och att jag hamnade fel i processer med olika tränare. Men skadorna var den stora grejen. Jag kunde inte göra kroppsligt vad man behöver göra för att spela bra golf.

Lingmerth har de senaste åren brottats med flera olika skador. Främst har det varit en disk, långt ned i ryggen, som bråkat.
– Den gillar att bli irriterad på mig. Jag ska in och röntga den när jag är ledig nästa vecka. Jag behöver nog vara lite ledig för att komma i rätt skick igen.
Men först ska han ge The Open allt han har.
– Jag har fått väldigt mycket hjälp av tourens fysioterapeuter den senaste tiden. Den här veckan fortsätter vi på den vägen och sedan hoppas jag på ett break, för det behöver kroppen.