Året är 2001. Sofia Grönberg Whitmore har efter några framgångsrika säsonger kvalat in till US Open och i tidningarna lyder rubrikerna:
”Nu är det Sofias tur”. Hon ska göra som Lotta och Annika och vinna det största som går att vinna inom damgolfen.
Men allt går fel, Sofia kommer näst sist och går mot en personlig kris. Detta är berättelsen om den inspirerande vägen tillbaka.
– Min resa är min egen och är helt olik alla andras resor. Men där finns många saker som är nyttiga för mina studenter att ha med sig, förklarar Sofia när vi får följa med en dag på Elitmiljö Halmstad.

HALMSTAD. Vi träffas på Halmstad Golfarena, ett stenkast från Halmstad GK. Här hjälper Sofia tillsammans med en rad andra framstående golftränare sina adepter på i deras väg ut på proffstourerna.

Men vi tar det här från början. Sofias resa inleddes 1965 i Falköping. 
– Som barn tyckte jag först att golf var det värsta som fanns, säger Sofia medan jag ser i hennes ögon att en häftig berättelse ska ta fart.
Som barn var det främst skidor, fotboll, handboll och bordtennis som gällde. Golf var svårare och man kunde inte slänga sig eller ta i mer för få bollen dit man ville.

Men så kom dagen då föräldrarna och storebror begav sig till Skottland.
– De spelade St Andrews, Muirfield, Gleneagles och bodde på de finaste hotellen. Mitt intresse för golfen föddes ur avundsjukan. Jag tyckte det var bedrövligt att min bror fick åka i väg och göra de här grejerna medan jag var kvar hemma, skrattar Sofia.

Sofia var bara elva år då, och när resten av familjen kom hem från Skottland så hade hon lånat grannarnas klubbor och också börjat spela.

Spelet var trots allt inte så svårt som hon först inbillat sig och några år senare antogs hon på Sveriges första golfgymnasium. I Danderyd blev hon klasskamrat med bland annat Jesper Parnevik och Johan Tumba, och här introducerades hon för den mytomspunne tränaren John Cockin.
– Då visste jag ju inte att det gick att livnära sig på att spela. Men golf hade redan blivit mitt liv, och mamma och pappa fick ofta komma och hämta mig sent på kvällarna.
– På skolan introducerades jag för den riktiga kunskapen bakom golfen, och jag skulle behålla John som tränare under många år framöver. Jag minns bland annat hur han gav mig en spoon och sa till mig att träffa 100-skylten. Jag slog min spoon 200 och fattade först inte vad han menade. Men jag lärde mig snabbt att slå alla mina klubbor till 100-skylten och lärde mig kontrollera bollen på det sättet.

Så förvandlades Falköping till Alabama

Det var vid det här laget svenska talanger började få upp ögonen för USA och college. Sofia läste en intervju med Pia Nilsson och Charlotte Montgomerie som avslutat sina studier och blivit proffs. Hon ville gå i deras fotspår.
Lösningen blev att bege sig till bokhandeln för att köpa Pings guide över college-skolor med golflag. 
– Jag öppnade boken och satte ned fingret. Jag gjorde det tio gånger och sökte till de skolor mitt finger träffat, säger Sofia och skakar med ett leende på huvudet.

Det slutade med fem anbud, fem papperslappar i en hatt och ett hemmagjort lotteri. Slumpen skickade henne till University of Alabama.

Under sista året på Golfgymnasiet hade Sofia vunnit både junior-SM och ”stora” SM. Hon hade utvecklats snabbt, och gått från att vara den blyga Falköpingstjejen till att besegra den stora stjärnan Helen Alfredsson när det gällde som mest i SM.

Men hon visste inte vad som väntade.
– Det blev en enorm kulturchock för mig att byta Falköping mot stora Alabama, det blev bara fel. Helt plötsligt befann jag mig djupt inne i den amerikanska södern, och förstod varken deras kultur eller vad de sa. Det var ju inte samma brittiska engelska som jag lärt mig i skolan.
– Sedan blev också det svårt eftersom college-coachen pratade om stjärnan från Sverige som hade vunnit allt.

I laget blev hon den som alla jagade. Stämningen var rå.
– Jag tror jag grät varenda kväll. Mamma har sparat alla breven jag skrev och man kan se på dem hur tårarna gjort märken i pappret.

Efter många om och men bestämde hon sig trots allt för ett andra år. Men bara några veckor in i terminen klev Sofia in på coachens kontor och meddelade att hon nu på allvar skulle åka hem till Sverige.

Mötet blev på många sätt en vändpunkt. Dialogen med coachen gjorde att små pusselbitar föll på plats och vistelsen blev bättre.

Sofia genomförde sitt andra år i USA, fann sig alltmer till rätta, vann flera tävlingar och laget gick till riksfinal för första gången i skolans historia. Men trots succén valde Sofia efteråt en gång för alla att tacka för sig och åka hem till Sverige.

Även om det varit en tuff tid hade upplevelserna i USA gjort henne starkare, och kanske bidrog de till att hon var med i det blågula lag som samma höst vann lag-EM på Turnberry. 

Några veckor senare blev Sofia proffs och inledde ett nytt kapitel av sitt liv.

Skrev kontrakt med maken: “Målet var Solheim”

Det började galant och säsongerna 1988 och 1989 segrade hon både i Sverige, och på Asien- och Europatouren.
– Jag bara spelade golf, säger Sofia och minns tillbaka på hur hon och Catrin Nilsmark på ett ungdomligt och problemlöst sätt reste runt Europa i en bil de fått låna av Catrins pappa.

Men allting har sin tid. 1994 hade Sofia gift sig med sin Johnny och fick sin första dotter. Tre år senare kom nummer 2.
– Jag levde ett annat liv och golfen var inte längre lika viktig. Från att vara golfaren Sofia blev jag istället Anna och Saras mamma.
Sofia lade av med tävlingsgolfen. Men det skulle bara vara temporärt.
– Efter Saras födsel kände jag mig nere och instängd, jag hade ju Under 15-20 år levt ur en resväska och nu var jag nästan enbart hemma.
– Jag bestämde mig för att satsa igen, och skrev ett kontrakt med Johnny och mig själv. Jag skulle satsa i tre år och ta med mig barnen ut på touren.

Det första året var tufft. Att ha med sig två barn ute på touren innebar begränsad sömn och planerna fick ändras utmed resans gång. Barnen stannade hemma och Sofia spelade varannan vecka.

Den efterföljande säsongen spelade hon allt bättre och resultaten medföljde. Det blev bland annat två segrar.
– Mitt mål med de här tre åren var att ta mig in till Solheim Cup. Jag vann visserligen inga tävlingar, men under det tredje året spelade jag min bästa golf någonsin. Tyvärr missade jag precis Solheim Cup.

Men hon var för bra för att sluta. Sofia fortsatte, och eftersom spelet nu om möjligt var ännu bättre bestämde hon sig för att åka över till USA och kvala till US Open. Hon kom tvåa i kvalet och säkrade därmed sin plats i damgolfens största individuella tävling.

En dröm hade gått i uppfyllelse.

Dagen då “allt sket sig”

Men det skulle också vara början på det stora fallet.

Veckan innan avfärd blev det strul på hemmaplan och ingen barnpassning gick att fixa. Lösningen blev att barnen fick hänga med över Atlanten.
Väl på plats hyrdes bil med barnstol, och efter en lång bilfärd med trötta och skrikande barn i baksätet tankade Sofia innan hon checkade in på det förbetalda hotellet.
Först vid lunchtid nästkommande dag insåg hon att kreditkortet var kvar på bensinstationen.
– På kortet hade vi hur mycket pengar som helst, vi hade precis sålt vårt hus. Det var så klart stressigt. Det kändes som att allt sket sig på en och samma gång.

Samtidigt fanns det utomstående förväntningar som Sofia inte var van vid. Eftersom det gått så bra på golfbanan löd rubrikerna nu: ”Sofias tur att vinna”.
– Catrin Nilsmark, Carin Koch och Annika Sörenstam hade gjort bra ifrån sig och nu skulle det vara min tur.
Både Aftonbladets Thomas Tynander och Expressens Joakim Brask var på plats på Pine Needles.

Allt som allt blev det för mycket för Sofia.
– Jag bara frös och jag hade svårt att ens dra tillbaka klubban. Det var som att dra ned rullgardinen. Till slut fick jag iväg bollen, men jag vet inte hur det gick till. Jag hade 82 slag den dagen.
– Det var väldigt svårspelat och inga bra scorer. Så 82 var inte katastrof. Men sedan hade jag 89 den andra dagen och kom näst sist. Jag hade aldrig kommit näst sist i en tävling och det blev en otrolig chock för mig. När sedan journalisterna jagade mig efteråt och frågade varför det gått så dåligt så visste jag inte vart jag skulle ta vägen.

Den kvällen bestämde Sofia sig för att borsta av sig dammet och gå ut och träna under helgen.
– Men jag mådde inte bra. Förmodligen grävde jag bara hålet djupare.
– Jag minns hur där var flera ledare från Sverige där, men ingen brydde sig. Jag hade egentligen bara behövt att någon frågade hur jag mådde och visade omtänksamhet. Men de sa knappt ”hej” och kanske gjorde det saken ännu värre för mig.

Sofia begav sig hem. Men vad som förr gett trygghet var inte längre samma sak. Hon kände hur folk skrattade bakom hennes rygg. Någon vecka senare var det dags för Evian Masters, men resultatet påminde om det i US Open. Hon hade tappat glädjen och bestämde sig för att sluta spela.
– Den hösten stängde mitt system av. Jag fick två lunginflammationer efter varandra och blev väldigt sjuk.

Jobbade som städerska på barnens skola

Sofia och Johnny hade bott i England sedan 1989, och på sätt och vis var det skönt vid det här laget. Långt ifrån alla hade koll på golfaren Sofia och det var därför inget konstigt att hon tog roller som städerska och kokerska på flickornas skola.

Men egentligen sköt hon bara problemen framför sig. 
– Jag förträngde hur jag mådde och vad problemet var. Där och då tyckte jag att det var golfen som var mitt problem och eftersom jag inte längre spelade så borde ju problemet vara borta… Men mitt problem var ju mycket större än så.

Åren gick, men så en dag kom Johnny hem från jobbet och berättade att han tyckte familjen skulle flytta till Sverige.
– Och det var först då som jag började ta tag i mig själv, säger Sofia.

Flytten gick till Halmstad, där Sofia tillbringat många av sina somrar, och familjen hade inte mer än klivit av planet innan hon träffade Martin Siljegård. Han ville starta ett svenskt alternativ till collegegolfen och bestämde sig för att involvera Sofia.
– Det var häftigt att vara med och forma School of Golf.
– Min livserfarenhet har gjort att jag förstått att golfslagen egentligen är bara en liten del av livet på touren. Det är många andra pusselbitar man måste ha med sig. Du måste veta vem du är och vad du vill. Så idag jobbar jag mycket med deras målsättningar, planer och välmående.

Sofias erfarenhet och kunskap är ovärderlig för många av eleverna.

Och lärarrollen fungerar lite som en terapi för henne själv.
– Även när jag mått skit så har jag älskat att spela golf, och egentligen så mår jag väldigt bra när jag får en klubba i handen.
– Och det är nog det som drivit mig att försöka läka mig själv.

Läkningsprocessen har pågått under många år, och längs med vägen har hon hela tiden fått jobba med små delmål. Ett tag åkte hon ofta till drivingrangen själv, på tidiga morgonar och sena kvällar, när det inte var någon annan där.
– Jag ville bara slå i ensamhet. Till slut vågade jag mig ut och slå när alla kunde se mig. Det var sådana små steg som var ganska stora för mig då.

Men det var först när hon läste en artikel om att det 2018 skulle spelas US Senior Women’s Open som möjligheten att sluta cirkeln verkligen uppenbarade sig. 
– Jag tyckte det skulle vara härligt med revansch och även få göra resan fullt ut, läka mig själv och att ta tag i de pusselbitarna som jag inte riktigt greppat ännu. 

I det här läget befinner vi oss nästan 15 år efter sammanbrottet och återigen filar Sofia på en treårsplan.
– Nu gick jag hand med studenterna på skolan. Det var fantastiskt.

“Trodde att jag var en utomjording”

I jobbet på skolan ingick att hålla föredrag, och det var lättare sagt än gjort. Efter vad som skett 2001 hade Sofia blivit folkskygg.
– Jag tyckte att det var jättejobbigt att prata inför folk. Men tack vare jobbet utsatte jag mig för saker som gjorde att jag så småningom lärde mig vara mer lugn och sansad i den typen av situationer.

Att spela golf är inte som att lära sig cykla, form är en färskvara och för att bli bättre gick Sofia till Håkan Svensson på Båstad GK.
Hon började så smått spela klubbtävlingar innan hon gick vidare till svenska seniortouren.
– Det var nästan så att klubbtävlingarna var jobbigast för där trodde alla att man var utomjording och skulle vinna allt med en gång. Men på seniortouren gick det bra. Jag vann och det gjorde att jag kände att ”jag kan fortfarande” och därefter började jag spela på SGT, förklarar hon.

Inledningsvis varierade resultaten och Sofia hade svårt att prestera i skarpt läge.

Men så kom chansen att visa upp sig på LETAS, en nivå under Europatouren.
– Det var tufft, men jag tyckte det var roligt igen. Och efter det åkte jag över och kvalade till US Senior Women’s Open.

Passande nog befinner vi oss nu i den amerikanska huvudstaden Washington DC.
– Det var nog det värsta jag varit med om. Under den här tiden så hade jag bloggat om min resa. Det var inte meningen att jag skulle blogga för hela Sverige, utan jag skulle blogga för mamma och ha det lite som en personlig dagbok. Men fler och fler började följa min blogg och det gjorde också att det blev nervöst, det var ju inte precis så jag kunde gömma mig.

Den stora revanschen: “Aldrig varit så lycklig”

Men väl tillbaka i USA skulle kvaltävlingen bli en helt annan upplevelse än mardrömmen nästan två decennier tidigare.
– Som tur lyckades jag få pron på klubben att gå caddie åt mig. Han blev min räddning, han hanterade min personlighet och min nervositet på helt rätt sätt. Men promenaden ner till första tee… Jag trodde jag skulle spy flera gånger om.
– Men när jag väl stod på tee så tänkte insåg jag att jag kämpat för det här ögonblicket i tre år. Det var bara att bita ihop och skärpa sig.

Hon gjorde birdies de två första hålen och vann så småningom kvalet.
– Jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Det var en sådan seger för mig att fixa det; att hantera nervositeten och mitt tvivel på mig själv.

Sofia hann inte mycket mer än hem och vända – hon skulle ta hand om studenternas skolavslutning – innan det var dags för huvudtävlingen.
– Själva US Open var bara grädden på moset. Det var som att jag redan vunnit. Det yppersta målet som jag hade var att stå på första tee på US Open och njuta, och det gjorde jag.

Hon hälsade på Nancy Lopez, som var starter, såg ”stars and stripes” vaja och några meter bort stod hela familjen.
– Vi hade gått igenom det här tillsammans.
Sofia klarade kvalgränsen och slutade 44:a i tävlingen.
– Resultatet spelade egentligen ingen större roll. Det var min personliga resa som var det viktiga. Är jag helt läkt? Nej, men jag mår väldigt mycket bättre. Jag kan än i dag tappa tron på mig själv lite grann och känna att jag har ögonen på mig.

Det har gått några år sedan den där speciella dagen. Men lärdomarna kommer för alltid att vara desamma.

Sofia berättar om dem för sina elever.
– Jag är ju inte en bra människa bara för att det står 66 slag bredvid mitt namn eller är en dålig människa för att det står 78.
– Det är väldigt viktigt att förstå varför man gör en satsning. Är det bara resultaten det handlar om, då är man ute på hal is. Som elitsatsande måste du jobba på helheten så du har ett kul liv utanför golfen, och det är inte så lätt som det låter.
– Sedan är det väldigt viktigt att förstå att jag inte lär ut min resa. Min resa är min resa och är helt olik alla andras resor. Men där finns vissa saker som är nyttiga att ha med sig.