“Äggen är oljiga. Förstår inte att de aldrig lär sig i det här landet. De steker allt i olja. Man ska steka ägg i smör”. Den smått överviktige och väldigt bleke svensken väser iväg en av många passivt aggressiva fraser till sin uppenbart olyckligt gifta fru.
De verkar ha dragits med varandra länge nu. Kanske har lyxen har blivit så mycket vardag att allt det vackra glöms bort.

För här sitter de på en spansk bergstopp, på nyrenoverade So/Sotogrande, ett av solkustens mest stilrena hotell med terrass som vetter mot soluppgången och det silvriga havet. Solen skiner, fåglarna kvittrar och vi möter våren. Nedanför sträcker Valderrama, Sotogrande och La Reserva ut sig likt medvetna och väl solkrämsinsmorda fotomodeller en stekande sommardag på stranden.
Och precis som på stranden tenderar mannens fokus att riktas mot mer välsvarvade konturer än hustruns.
De pratar inte om det, men båda vet.
Hon pockar på hans uppmärksamhet genom att fnysa ut att hennes latte (hon verkar ha druckit många sådana) minsann är för varm. Han låtsas inte höra.

Medan jag smuttar på min perfekt tempererade cappuccino grubblar jag ett par sekunder på hur det svenska paret i övre medelåldern kunde bli sådär förblindade.

För här är de, på en plats jag och många med mig gärna beskriver som “paradiset” och som dessutom endast vi med tillräckligt tjock plånbok har privilegiet att besöka.

Det har vid det här laget gått ett par veckor sedan Top100GolfCourses.com släppte sin lista över världens bästa golfbanor. Från terrassen, där det enligt hustrun serveras för hett kaffe men där vi andra främst njuter av vårvärmen, kan vi se två av dem. De är båda superprivata, och väldigt dyra för hobbygolfaren att komma ut på.

Hela reportaget, och hur det var att spela banorna, läser du i senaste numret av Svenska Golfmagasinet.